Dylja från Stenstuge

Min bästa vän har fått somna in efter en tids sjukdom. Det var något av det svåraste jag gjort, att låta henne somna in för gott. Men det fanns inget val, inget djur skall behöva lida när man vet att man bara drar ut på lidandet för att få ha dem kvar, så egoistisk får man inte vara, men det var hårt.

Det är helt otroligt hur saknad hon är. När jag kommer ner i stallet på morgonen är det inte längre någon som välkomnar mig med en gnäggning, det är knäpp tyst. Jag saknar även våran kvällsrutin, en kvarts kelstund, hon lade sitt huvud mellan mina armar och jag "pillade" hennes öron, det älskade hon. Konstigt med tanke på att öron och huvud var förbjudet område när hon kom till mig.

Dylja var en väldigt speciell häst för mig, mycket för att jag har lagt ner min själ i att få henne "normal", att få henne att ha förtroende för tvåbenta. Allt jag kunde önska mig uppnåddes, vi blev bästa vänner hon litade på mig och jag kände mig alltid trygg på hennes rygg. Hon gjorde allt för mig och det var ömsesidigt.

Det är svårt att föreställa sig en vår och sommar utan Dylja. Att inte få rida Dylja mer känns tufft, vi älskade våra långa rundor i bra tempo. Hon var en fröjd att rida, känslig, positiv, mjuk, lyssnade alltid, och med mycke positiv vilja, en kanonhäst.

Dylja såldes som treåring men tyvärr hade det nog inte satts upp några regler för henne i hennes nya hem. Så jag fick ett jättejobb när hon kom hem till mig. Blev det inte som hon ville så ställde hon sig på bakbenen och slog. Hon var inte ridbar, gick inte att sko, hon var svår i all hantering, sprang över allt och alla, stod mer på två än fyra ben när jag red eller skulle hantera henne, hon hade varken respekt eller förtroende för någon "tvåbent". Tre hovslagare vägrade sko henne eftersom hon reste sig och slog.

Detta innebar att jag första året fick lägga ner väldigt mycket tid och tålamod på att få henne att förstå vem som var ledare och att det inte var OK att rusa fram i livet.

När hon började fungera från marken och gick att "rida" utan att resa sig, dvs gick åt höger, vänster, gjorde halt, ökade till tölt och galopp var det dax att ta lite hjälp för att gå vidare. Jag började ta lektioner för Kjartan Ottarsson. Med hans hjälp och min envishet, är hon idag en helt underbar häst, med mycket positiv vilja.

Nu är hon rolig att rida, alltid öronen framåt och väldigt positiv, älskar när det går fort i alla gångarter, tycker om att arbeta, ber om att få lägga sig i pass på rakorna. Hon är vacker, älskvärd, positiv, framåt och lätt i all hantering, med bra gångarter, Dylja är min bästa vän och en kanonhäst som verkligen har stulit mitt hjärta. Hon har lärt mig mycket, att inte ge upp, inte ha bråttom, men framförallt att kärlek och tålamod lönar sig (sälj henne, fick jag ofta höra). Idag gör Dylja allt för mig, (och det är ömsesidigt)!!

Ása Knútsdóttir, uppfödare till Þerna och List säger så här om Dylja: "I had the pleasure to ride Dyljá and she is what we say a "gæðingur", good temprament, a joy to ride...."